rymdblomma

Men det känns mer sannolikt att allt kommer börja rasa. Oavsett om jag sitter och försöker stoppa tiden, undviker, så kommer sakerna börja falla runtom mig. Eller om jag råkar trampa på minorna av misstag, minorna som jag försökt undslippa ett bra tag.

Jag vill att insikten ska skaka om mig, ge mig logik. Slå mig på kinden, sedan pussa mig i pannan och säga att det är okej. Att det är så det fungerar, att jag kommer att få tid att vänja mig vid verkligheten jag fruktat under hela min egen verklighet. Den kalla sanningen kommer att hålla sig fast kring min bröstkorg som ett hungrigt och envist barn. Jag kommer att hata varenda sekund av det. Men när tid passerat så kommer den kalla temperaturen vara i samma gradantal som mig egen kropp. Ungefär trettioåtta grader. Alltid lika varm eller kall som jag är. Sanningen kommer bara finnas där. Precis som min näsa är placerad mitt i ansiktet, precis som det är fullkomligt naturligt att det växer ett träd just där, faller regndroppar just då, blir natt vid just den tidpunkten.

Sanningen kommer vara en självklar del av min tillvaro. När jag kommit dit. När vi har samma temperatur. Då, det är då, det är då som jag accepterat. Accepterat verkligheten. Accepterat att jag inte kan hålla någon vid liv för evigt. Accepterat att mina ramsor inte räddar mig från att bli våldtagen just den kvällen. Verkligheten är hemsk och hård och slumpmässig. Men jag kommer att ha accepterat de saker som jag inte kan kontrollera. Misstolka mig inte, jag kommer fortfarande kämpa som en galen för att göra det jag kan. Göra allt jag kan för att ställa saker till rätta. Försöka sprida min glöd till andra, så att det till slut blir en brinnande eld som människosläktet inte har en chans att släcka.

Men nu sätter jag ännu fler lås på min dörr, jag har larmat, jag har någon som vaktar mig. Jag vaktar mig själv. Jag är rädd om mig själv. Jag respekterar mig själv tillräckligt för att hämta energivapen att skrika onekligt och högt. Du skulle få tinnitus och dömande blickar som skulle klä av dig din moraliska förklädnad.

Jag räcker fram min hand, handflatan kupad. Du säger att jag ska koncentrera mig på en punkt i handen. Du säger, punkten är centrum för det som fladdrar så snabbt i din bröstkorg när jag är här. Låt den punkten vara ett av dina fortfarande öppna sår som jag orsakar dig. Acceptera känslan. Jag kommer att ta saltburken, och hälla salt i ditt redan öppna sår. Det gör ont men du flyttar inte på dig. Detta för att du hellre stannar och har ont med mig i din närhet än att gå här ifrån, och ha ondare utan mig i din närvaro.