smyger för min egen skull
Men det känns mer sannolikt att allt kommer börja rasa. Oavsett om jag sitter och försöker stoppa tiden, undviker, så kommer sakerna börja falla runtom mig. Eller om jag råkar trampa på minorna av misstag, minorna som jag försökt undslippa ett bra tag.
Jag kanske sitter och samlar mig. Samlar kraft inför det som komma skall. Sen ställer jag mig upp med allt jag sparat för att orka göra just det, ställa mig upp bland allt ömtåligt. Jag ska sträcka upp armarna i luften, andas djupa fria andetag, kanske skrika, snurra runt och låta allting falla ned högljutt mot marken. Tusentals öronbedövande gladskärvor.
Jag vill att insikten ska skaka om mig, ge mig logik. Slå mig på kinden, sedan pussa mig i pannan och säga att det är okej. Att det är så det fungerar, att jag kommer att få tid att vänja mig vid verkligheten jag fruktat under hela min egen verklighet. Den kalla sanningen kommer att hålla sig fast kring min bröstkorg som ett hungrigt och envist barn. Jag kommer att hata varenda sekund av det. Men när tid passerat så kommer den kalla temperaturen vara i samma gradantal som mig egen kropp. Ungefär trettioåtta grader. Alltid lika varm eller kall som jag är. Sanningen kommer bara finnas där. Precis som min näsa är placerad mitt i ansiktet, precis som det är fullkomligt naturligt att det växer ett träd just där, faller regndroppar just då, blir natt vid just den tidpunkten.
Sanningen kommer vara en självklar del av min tillvaro. När jag kommit dit. När vi har samma temperatur. Då, det är då, det är då som jag accepterat. Accepterat verkligheten. Accepterat att jag inte kan hålla någon vid liv för evigt. Accepterat att mina ramsor inte räddar mig från att bli våldtagen just den kvällen. Verkligheten är hemsk och hård och slumpmässig. Men jag kommer att ha accepterat de saker som jag inte kan kontrollera. Misstolka mig inte, jag kommer fortfarande kämpa som en galen för att göra det jag kan. Göra allt jag kan för att ställa saker till rätta. Försöka sprida min glöd till andra, så att det till slut blir en brinnande eld som människosläktet inte har en chans att släcka.
