rymdblomma

Ibland saknar man något direkt när man släppt det. Sen tar man ett fint farväl och accepterar vad som är det bästa för alla.

Härom dagen sa jag ifrån fast jag förväntades le och vara tyst. Det kändes befriande men kommer troligtvis ha motsatt effekt. Jag undrar hur mycket man måste ge av sig själv för att bli förstådd och respekterad.

Förstår mig inte på att söka kortvarig bekräftelse.

Jag är på en ö. Min stockholmsblomma är sjuk och jag ska strax posta ett brev till den käraste av väninnor. Vill bli sjukskriven ett par veckor. Inte för att göra det jag måste, utan för att jag måste.

Jag minns inte sist jag skrattade så jag grät eller fick kramp i magen. Det måste jag råda bot på inom snar framtid, innan snön kommer och innan tyglarna spänns åt.

Resterande av dagen ska jag försöka dyka in i mitt ljusa inre och överföra det på papper. Nya färger. Nytt té.

Känns som om jag på ett sätt förlorat förmågan att förstå mig på andras känsloliv. För att kunna relatera så måste man ha något att utgå från - sig själv.

Hur kan du vakna upp en dag och vara lätt i hjärtat? Vad är det som gör att en bra dag är bra?
När du har en dålig dag, vad är det då som tynger? Hur ofta har du dåliga dagar? Varför skrattar du eller varför gråter du?

Känns som att något och allt är en tävling. Vad priset är vet jag dock inte. Men domaren skjuter gång på gång med sin pistol upp i luften, igen och igen igen. Och alla springer. Springer från något eller till något. Några tjuvstartade, några stannade kvar, några föll, några förlorade. Men domaren bara fortsätter avfyra startskotten, och allt börjar om.

Jorden slutar inte snurra varje gång ett liv går förlorat. Men jag önskar att den gjorde det.
Den snurrar så hemskt snabbt ibland.

Kvinnan du satt mittemot på bussen igår, kanske idag ligger i sin säng, ensam och kall med ett hjärta som inte slår. Om en vecka kanske den du håller mest kär faller handlöst in i en annan dimension. Ändå kommer bussarna fortsätta gå, rutinerna och kraven återstår. Men allt kommer att ha omprioriterats, det som förut var viktigt är istället oväsentligt och osynligt.

Och då kommer den där önskan göra sig påmind - att världen kunde sluta snurra för ett tag. En paus från alla måsten när det enda man kan hantera är den vassa sorgen. En tyst vecka för någon du aldrig mer kommer att få utbyta något med.

Jag susar förbi skog i en förtrollande fart. Gröna träd och röda hus och blågrå himmel. Allt blir en tydlig men suddig bild av någonting fritt.

Om det inte vore för glasrutan mellan mig och verkligheten. Om det inte vore för all jävla betong och ledningar och krav och ondska. Den instängda luften här inne. De undvikande ansiktena. Om det inte vore för blindheten som man drabbas av ibland. Annars hade jag nog svävat omkring i den fria bilden nu.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
En kvinna mittemot mig. Hon tittar halvhjärtat men ändå fokuserat på sin mobil. För att undvika alla andras ansikten? Hon har en rosa väska i knäet, våtservetter sticker ut. Vid hennes fötter står en svart ryggsäck som nuddar mina ben. Mörkblond i håret, ovanför halsen slutar topparna. Inget nagellack. Glasögon och en leverfläck mitt på näsan. Hon är brunbränd av solen. Kanske i fyrtiofemårsåldern. Undrar om hon har någon som väntar på henne där hemma.

Killen bredvid henne är nog äldre än vad han ser ut. Han skulle kunna vara femton, han skulle kunna vara tjugofem. Lite mullig. Korta fingrar. Tomma ljusa ögon och breda ögonbryn. Han pillar med fingrarna på den andra handen. Han kanske är rastlös. Eller nervös, han kanske ska träffa någon som lyfter eller sänker hans känslor.

En tant bredvid mig. Vit jacka, vitt hår, vita byxor, glasögon. Pärlemorögonskugga. Hon vakar över sin man som sitter längre bort, han fick inte plats här. Hon verkade otålig. Kanske var jag för långsam med att tränga ihop min packning så att hennes man skulle få plats.

En kvinna som väntar vid dörren. Kort brunt hår. Resväska och matkasse. Hon ser likgiltig ut. Döda ögon som väntar på att tåghelvetet skall stanna. Hon kanske ska hem och laga mat till sin man fastän hon var den som fick jobba sent ikväll.

Tjejen som sitter på min stol. Lockigt ljust hår, blommig klänning. Trötta ögon som tittar upp på människorna kring henne hela tiden. Hon ser förvirrad och trött ut. Undrar när likgiltigheten blev ett måste för att klara sig i denna stad. Hon kanske är trött på oron i kroppen som inte har några mål i sikte. Tvången och hammaren i bröstkorgen. Hon kanske är hungrig men mätt. Hon kanske saknar något.