onödigheter
Ibland saknar man något direkt när man släppt det. Sen tar man ett fint farväl och accepterar vad som är det bästa för alla.
Härom dagen sa jag ifrån fast jag förväntades le och vara tyst. Det kändes befriande men kommer troligtvis ha motsatt effekt. Jag undrar hur mycket man måste ge av sig själv för att bli förstådd och respekterad.
Förstår mig inte på att söka kortvarig bekräftelse.
Jag är på en ö. Min stockholmsblomma är sjuk och jag ska strax posta ett brev till den käraste av väninnor. Vill bli sjukskriven ett par veckor. Inte för att göra det jag måste, utan för att jag måste.
Jag minns inte sist jag skrattade så jag grät eller fick kramp i magen. Det måste jag råda bot på inom snar framtid, innan snön kommer och innan tyglarna spänns åt.
Resterande av dagen ska jag försöka dyka in i mitt ljusa inre och överföra det på papper. Nya färger. Nytt té.
