Tågresor
Jag susar förbi skog i en förtrollande fart. Gröna träd och röda hus och blågrå himmel. Allt blir en tydlig men suddig bild av någonting fritt.
Om det inte vore för glasrutan mellan mig och verkligheten. Om det inte vore för all jävla betong och ledningar och krav och ondska. Den instängda luften här inne. De undvikande ansiktena. Om det inte vore för blindheten som man drabbas av ibland. Annars hade jag nog svävat omkring i den fria bilden nu.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
En kvinna mittemot mig. Hon tittar halvhjärtat men ändå fokuserat på sin mobil. För att undvika alla andras ansikten? Hon har en rosa väska i knäet, våtservetter sticker ut. Vid hennes fötter står en svart ryggsäck som nuddar mina ben. Mörkblond i håret, ovanför halsen slutar topparna. Inget nagellack. Glasögon och en leverfläck mitt på näsan. Hon är brunbränd av solen. Kanske i fyrtiofemårsåldern. Undrar om hon har någon som väntar på henne där hemma.
Killen bredvid henne är nog äldre än vad han ser ut. Han skulle kunna vara femton, han skulle kunna vara tjugofem. Lite mullig. Korta fingrar. Tomma ljusa ögon och breda ögonbryn. Han pillar med fingrarna på den andra handen. Han kanske är rastlös. Eller nervös, han kanske ska träffa någon som lyfter eller sänker hans känslor.
En tant bredvid mig. Vit jacka, vitt hår, vita byxor, glasögon. Pärlemorögonskugga. Hon vakar över sin man som sitter längre bort, han fick inte plats här. Hon verkade otålig. Kanske var jag för långsam med att tränga ihop min packning så att hennes man skulle få plats.
En kvinna som väntar vid dörren. Kort brunt hår. Resväska och matkasse. Hon ser likgiltig ut. Döda ögon som väntar på att tåghelvetet skall stanna. Hon kanske ska hem och laga mat till sin man fastän hon var den som fick jobba sent ikväll.
Tjejen som sitter på min stol. Lockigt ljust hår, blommig klänning. Trötta ögon som tittar upp på människorna kring henne hela tiden. Hon ser förvirrad och trött ut. Undrar när likgiltigheten blev ett måste för att klara sig i denna stad. Hon kanske är trött på oron i kroppen som inte har några mål i sikte. Tvången och hammaren i bröstkorgen. Hon kanske är hungrig men mätt. Hon kanske saknar något.
