rymdblomma

Jag råkade trampa på en snigel idag. Helvetes jävla skit.

Det finns människor som tar mer än vad de ger. Kräver mer än man kan ge.
De håller huvudet ovanför ytan genom att trycka ned andras.
Man tippar på tå på ett minfält, där ett felsteg ändrar personens blick till en svart, rösten blir hög och frustrerad, öronen döva för vad man har att säga.

Man ska springa ärenden, hålla med om det dom säger, stå ut med humörets bergochdalbana, vara med om deras djupaste nedgångar och hålla skenet uppe för att inte sända ut bidragande negativ energi, inte själv känna något mörkt för det har dom inte lust att lägga tid på, göra det som de anser vara rätt enligt deras personliga åsikter, stå ut med att det som lovas aldrig blir av, orka hänga med på deras ofta förekommande idiotiska impulser.

Man kan bli utkastad mitt i natten trots minusgrader om man gör någon av dessa ovanstående exempel fel. Om man man tar ett enda snedsteg så blir man eliminerad från deras liv.
Man gör allt detta för att få vara kvar inne i värmen och inte bli en i deras huvud "sådan människa".

Men man inser inte förrän efteråt att man sprungit i ett evigt snurrande hamsterhjul. Man har haft en till en början egen vilja som sedan övergått till ett osynligt koppel. Slutligen inser man att man inte har mer att ge. Att det är så otroligt mer rofyllt att inte behöva göra allt på "rätt" sätt, att man inte ska ha behövt offra sig själv för att rädda någon annan.
Man inser att man under en tid varit såsom man inte vill vara. Man har varit någons betjänt. Man inser att man själv bara ville ha vänskapsrelationen för vänskapen och kärlekens skull. Men att den andra ville tjäna mer på det hela. Det man själv kämpade och sprang för så himla länge, kunde den andra kasta bort med en enkel handviftning. 

Alla kan lära sig att simma med lite hjälp av andra, inte genom att hålla sig fast i den som försöker lära sig.
Man ska ge plats åt de som inte bara tar, utan också ger - och tränga undan dem med de eviga minfälten.
Åh, du härliga insikt.

Jag ogillar när folk går igenom en folkmassa som om folket bara vore just en trögflytande massa.
Jag ogillar när någons röst talar för döva öron.
Jag ogillar förväntningar som rubbar kapaciteten istället för att stärka den.
Jag ogillar allt som är nollställt, ansikten, hållningar, känslor.
Jag ogillar tempot som är.

Himlen har öppnat upp sig och släpper ned vatten fastän solen lyser.
Jag vet inte om jag borde gå ut och skratta eller gråta med naturen.

Jag söker lugn och skratt och lätthet i helgen.

Veckorna är som en plågsamt rutinmässigt upprepande vers. Jag längtar efter att få bryta mig fri och trampa utanför ramarna och kanske hitta mig själv någonstans där borta.
Fin kväll med Fridilisen.

Syster kom till mig i Stockholm en lördag. Vi gick promenader och åt pannkakor och dansade lite halvhjärtat på bondebar och kramades och grät och skrattade och tittade på djur.  Dagen därpå var hon och johan fina och hjälpte mig med flytten.

Jag drunknar under ytan av förväntningar som andra har på mig, och de som jag själv har.
Ibland måste man få vara lite dum. Ibland orkar man inte alltid. Ibland får man leka fri fast något annat viktigt väntar, för vi alla är ju fria att göra percis vad vi vill. egentligen. Men regler och förväntningar är kedjor som vi så lätt fastnar i. Ibland får man dra täcket över huvudet igen fast man borde ta sig upp. Ibland tar man sig upp fast man vill dra täcker över huvudet igen.

Jag ser vackra ansikten och utvecklar små frön av nyfikenhet, men det blir inte mer än just små frön. Jag har inte den rätta miljön för att låta någonting växa inom mig, känns det som. Det är för lite vatten och sol och koldioxid för att det skall kunna bli en blomma. För mycket surhet och skugga och jag vet inte vad.
Jag blir liksom förvirrad men likgiltig. Förvirrad över likgiltigheten.

Jag vill tända en sprängande eld utav den glöd jag har inom mig själv. Jag blåser febrilt på det som håller på att slockna och springer omkring och letar efter pinnar som kan vara lättantändliga. Jag får en sådan mjölksyra i själen av allt detta springande. Men jag springer ju fortfarande, vilar i perioder. Men då jag springer vet jag att jag faktiskt har en eld inom mig, detta med tanke på att jag annars inte brytt mig ett skit om det som man söker efter i sig själv. Kanske något man haft inom sig själv förut, eller något nytt man söker.

Jag vet vad jag vill fly ifrån, men inte vad jag har att fly till.

Svindel fast man är på botten
Men botten kanske är svindlande
på så sätt att man tittar upp på
alla andra och blir snurrig
Såsom man kan bli när man tittarpå alla moln som passerar förbi


Fan man är så färgblind ibland. Det blommar ju ute för i helvete

jag fastnade i en stjärna
och allt som annars är väsentligt bleknade
blev ett med marken jag låg på
och flög i rymden ensam utan att vara rädd för allt som är nytt och gammalt

- Kan inte livet bara vara såhär enkelt? en tjej bak på pakethållaren med starka intryck av kvällens enkelhet
- Livet är såhär enkelt. ett svar från tjejen som hade händerna på styret
Och jag vill så gärna tro på det.

Ibland tar man sig fram på en tunn tråd med alldeles för klumpiga skor på fötterna.
Låt mig vara barfota på ett tydligt rep istället, ge mig rätt storlek och en tydlig trygg stig
där man alltid reser sig upp direkt när man ramlat.