rymdblomma

Det finns människor som tar mer än vad de ger. Kräver mer än man kan ge.
De håller huvudet ovanför ytan genom att trycka ned andras.
Man tippar på tå på ett minfält, där ett felsteg ändrar personens blick till en svart, rösten blir hög och frustrerad, öronen döva för vad man har att säga.

Man ska springa ärenden, hålla med om det dom säger, stå ut med humörets bergochdalbana, vara med om deras djupaste nedgångar och hålla skenet uppe för att inte sända ut bidragande negativ energi, inte själv känna något mörkt för det har dom inte lust att lägga tid på, göra det som de anser vara rätt enligt deras personliga åsikter, stå ut med att det som lovas aldrig blir av, orka hänga med på deras ofta förekommande idiotiska impulser.

Man kan bli utkastad mitt i natten trots minusgrader om man gör någon av dessa ovanstående exempel fel. Om man man tar ett enda snedsteg så blir man eliminerad från deras liv.
Man gör allt detta för att få vara kvar inne i värmen och inte bli en i deras huvud "sådan människa".

Men man inser inte förrän efteråt att man sprungit i ett evigt snurrande hamsterhjul. Man har haft en till en början egen vilja som sedan övergått till ett osynligt koppel. Slutligen inser man att man inte har mer att ge. Att det är så otroligt mer rofyllt att inte behöva göra allt på "rätt" sätt, att man inte ska ha behövt offra sig själv för att rädda någon annan.
Man inser att man under en tid varit såsom man inte vill vara. Man har varit någons betjänt. Man inser att man själv bara ville ha vänskapsrelationen för vänskapen och kärlekens skull. Men att den andra ville tjäna mer på det hela. Det man själv kämpade och sprang för så himla länge, kunde den andra kasta bort med en enkel handviftning. 

Alla kan lära sig att simma med lite hjälp av andra, inte genom att hålla sig fast i den som försöker lära sig.
Man ska ge plats åt de som inte bara tar, utan också ger - och tränga undan dem med de eviga minfälten.
Åh, du härliga insikt.