rymdblomma

Jag drunknar under ytan av förväntningar som andra har på mig, och de som jag själv har.
Ibland måste man få vara lite dum. Ibland orkar man inte alltid. Ibland får man leka fri fast något annat viktigt väntar, för vi alla är ju fria att göra percis vad vi vill. egentligen. Men regler och förväntningar är kedjor som vi så lätt fastnar i. Ibland får man dra täcket över huvudet igen fast man borde ta sig upp. Ibland tar man sig upp fast man vill dra täcker över huvudet igen.

Jag ser vackra ansikten och utvecklar små frön av nyfikenhet, men det blir inte mer än just små frön. Jag har inte den rätta miljön för att låta någonting växa inom mig, känns det som. Det är för lite vatten och sol och koldioxid för att det skall kunna bli en blomma. För mycket surhet och skugga och jag vet inte vad.
Jag blir liksom förvirrad men likgiltig. Förvirrad över likgiltigheten.

Jag vill tända en sprängande eld utav den glöd jag har inom mig själv. Jag blåser febrilt på det som håller på att slockna och springer omkring och letar efter pinnar som kan vara lättantändliga. Jag får en sådan mjölksyra i själen av allt detta springande. Men jag springer ju fortfarande, vilar i perioder. Men då jag springer vet jag att jag faktiskt har en eld inom mig, detta med tanke på att jag annars inte brytt mig ett skit om det som man söker efter i sig själv. Kanske något man haft inom sig själv förut, eller något nytt man söker.