rymdblomma

Släppa taget om en vacker verklighet. Jag undrar om det skulle vara till för- eller nackdel för ens perspektiv.
Göra, förgöra, förstöra, beröra. Är det nu jag pladdrar om saker som funderats på och skrivits ned tusen gånger innan? Tänk om alla människor grubblar på samma skit, bara att vissa hittar vägen, medan andra tappar sig själva på vägen till något man tror är svaret.  Idag slängde jag en dålig vana i en gallerbrunn utanför skolan.

Jag vill gå bland slingrande växter och höra kvistar och kottar knaka under fötterna och jag vill känna lukten av skogen och höra träden blåsa och fåglarna prata och jag vill borra in ansiktet i en halsgrop som är mig kär och jag vill känna familjekänsla och jag vill att allt ska gå bra och jag vill inte att någon ska dö och jag vill se ett stjärnfall och höra ord och jag vill så himla himla mycket. Kan lika gärna lägga till; fred på jorden, och varför inte i rymden.

det logiska måste ta över vansinnet. good talk

släpar fötterna bakom mig
och har dig framför mig
jag tänkte gömma undan något som är ditt
som kunde bli mitt
tomrummet tar så himla stor plats
jag vet inte vart jag ska sova inatt
du var långt borta när du sov fem centimeter från mig
du fick med dig något jag inte ville bära på ensam
och jag undrar om jag gått några steg framåt
eller bakåt
med mina släpande fötter

Jag sitter med torra ögon och stirrar på en datorskärm. Jag sitter här ursprungligen i syftet att skriva om personlig säkerhet ur ergonomiskt perspektiv. JA MEN SÅ GIVANDE OCH INTRESSANT. Men jag stirrar istället på de fyra uppstoppade fåglarna som står i hyllan framför mig. Ser hur dom får liv och värme i kroppen och kvittrar vårigt för att skrämma bort dimman och regnet utanför. Undrar uppriktigt hur man kan gå förbi uppstoppade djur eller ett stycke kött utan att reflektera över när den varelsen en gång kvittrade, grymtade, sprang över ängar med en sådan där nyfikenhet över omgivningen som bara djur kan ha. Det är fruset att inte den tanken slår alla då dom ser skalen. Det borde ge saftiga blåmärken.

Undrar vad som gömmer sig under allas skal. Ibland märker man att man inte känner människor så bra som man tror. Personen säger något som får en att ifrågasätta sin uppfattning, börjar med en ny vana som inte alls verkar logiskt för just den personen, har haft ett annat liv innan som man inte vet ett piss om, tänker i tystnad med än vad den pratar högt om någonting. Fast det är väll upp till en själv att samla kraft och energi för att orka och våga se bakom skalet. Och nyfikenhet. Jag vet inte. Jag samlar kraft för att låta någon annan kika in bakom skalet, men jag vet inte ens om jag vet inte jag vet inte. Mina fingrar bara glider här över dom äckliga tangenterna och jag vill ut och bort och in härifrån. Jag är besegrad idag, men man reser sig väll upp till slut. Hoppas bara att jag gör det på grund av andra anledningar än t.ex. rutinhelveten.

Det är första april idag. Hoppas fan att destination gotland driver med oss resenärer och säger att båten kommer sjunka. Aprilhjärta, VART FAN ÄR VÅREN DÅ? Va va va va?

Det blåste storm och vi var påväg till bussen för att storhandla och jag hade grus i ögonen och munnen men jag skrattade istället för att vara arg och himlen var rosa och sen sprang vi till affären och åkte kundvagn. Ibland så känner man lätta saker.

Alla är i rörelse och jag kan inte ta ett enda steg till, not today. Natten bjöd på obehagligheter och det har satt sina spår, i form av ringar under ögonen och en bubbla av overklighet eller alldeles för mycket verklighet. Jag måste ta tag i grejer men mina händer är för hala och mina armar för svaga. Om en Gud fanns så kastar han stenar på mig, men jag kan inte vakna till riktigt ännu.

Jag saknar, jag hatar, jag älskar, jag ältar jag blundar.

Om jag vore en fisk idag hade jag varit en flundra som förgäves försöker skaka av sig sanden och allt slam som de andra fiskarna skiter ner från högre höjder i vattnet.

Jag har nog inte så mycket att tillföra idag.

klockan är över två och jag sitter med alla lampor tända och glor och känner efter och öppnar ögonen uppriktigt. Om det inte vore för att jag kom hem sex i morse med frida och hade haft en kalasnatt, sovit så lite, så hade jag klättrat på väggarna nu. Den natten ska jag skriva om någon gång. Jag förstår inte hur jag ska kunna somna. Mitt ansikte känns bedövat och resten av Spånga ser släckt ut. Det känns antingen som om jag är den enda människan i Stockholm, eller att jag flyter omkring i en massa av kletiga människor och personligheter. Jag vet inte vilket av dom alternativen som är mest skrämmande. Jag är så trött. Klockan är mycket. Tar sovmorgon imorgon.

Jag känner mig som en liten grej som går på sega batterier. Eller som en människa som inte sovit på länge och bara vill sova hela tiden. Eller som en liten kåt fågel som väntar på våren och allt vackert, ja bättre tider helt enkelt. Nu när jag ändå är inne på fågel-metaforen så kan jag ju snurra in lite på det spåret. Om jag vore en fågel idag så vore jag nog en kråka, en kråka som är tyst för det mesta och gör ljud ifrån sig antingen för att uttrycka missnöje eller tankar, lite för högt och halvhjärtat. Fågeln vet inte vad den vill och vet precis vad den vill. Kråkan vill vara färgglad. Okej, jag ska sluta jämföra mig med en fågel jag inte vet ett smack om(för idag iaf).

Jag önskar att alla goda människor slipper vara med om magsjuka, alla onda borde få en släng av det då&då. För det är verkligen ett straff. Min diet bestod av blåbärssoppa, blåbärssoppa, och lite till av den där blåa sörjan. Ett rivet äpple. Men inga inälvor ville samarbeta och låta mig behålla maten i magen så jag straffades med ett illamående som heter duga som resulterade i hemska kaskader av spya, kallsvettsfrossningar, yrsel, ja och massa sånt där mysigt! Men efter tre dagar fastklistrad i sängen så började verkligheten ta tag i mig. Jag kunde tänka och äta och se på tv och gå.

Jag uppskattar numera min fungerande kropp, friska kropp. Jag uppmanar alla att göra det! Jag bryr mig inte om att du tycker att dina lår är för feta eller din näsa för stor eller ditt hår för platt. Är du frisk så tycker jag inte så synd om dig och dina komplex, inte på ett tag iaf. Fan vad alla är ytliga. Att jag kastar skit på ytligheten trots det att mina skavanker upptar en del av min dyrbara hjärna orkar jag inte ta idag, idag pratar jag om RESTEN AV MÄNSKLIGHETEN. Jag bryr mig inte om att din morsa var jobbig i morse eller att du ätit för många kalorier eller att du inte har sminkat dig eller att din pojkvän inte pussade dig innan han gick hemifrån.

Varför måste man vara i centrum av världen för att känna att den snurrar?
Varför ska man vara så jävla viktig?
Varför ska allt spela roll?
Varför måste man älta saker och ting tusen gånger om för att förstå att det var slöseri med tid och kraft?
Varför måste man överhuvudtaget?

Fan vad jag svamlar. Den som orkade ta sig igenom min (o)sammanhängande text, hoppas jag tog åt sig av något eller vafan, jag vet inte. Nu ska jag ta mig en macka och tänka på hur många kalorier den innehåller och älta något och kraxa som den mest bittra kråka du n-å-g-o-n-s-i-n hört, för jag är ju värst av alla och får världen att snurra, jag är ju viktig. NEJEEEEEEE. Människor alltså........ Jag är trött på mig själv och mitt släkte. Jag vill vara en panda eller fisk eller hund eller något. Och vara på blommans hunddagis.

Jag lämnar ansvar och tänker på mig själv för en stund istället. Jag tänker för mycket på mig själv, men sätter inte mig själv i första hand. Mest förnedrande frågor, varför jag gör på vissa sätt o.s.v.
Helt plötsligt så vänds saker upp&ner och jag är frustrerad över hur någon kan ha ljugit och behandlat någon på ett särskilt sätt. Mitt min förundran och äckel så inser jag att jag är precis likadan. Inte den mest glädjande insikten jag fått på länge direkt.

Jag vill bli ompysslad och omplåstrad och jag vill ta hand om någon, alla får ta hand om någon så blir alla omhändertagna. Så skulle världen fungera. Varför har ingen tänkt på det förut? Jo, för att alla är för upptagna med sig själva och ingenting fungerar långsiktigt längre, eller om det någonsin gjort det.

Vi flyttar till frankrike och blir hungriga på livet och kommer tillbaka till en plats vi kallar hem och tycker att borta bra, men hemma bäst. Men aptiten för vardagen är för liten och nyfikenheten för nya platser likaså.

Du&jag&hundarna i Solna. Jag tar med hammare och....................................................... whatever. PUSS

Ä
Ä
Ä
Ä

when the past starts to bleed into one

(och nej, orden har ingenting att göra med denna kommersiella dag. jag hade en underbar eftermiddag med blomman. fransk film på söder med underbar musik och fantastiska porträtt)

För första gången på länge så längtar jag hem, med hela hjärtat och kroppen och tårna och huvudet. Jag vill hem och ta Elsa på en promenad med pappa och prata om allt. Jag vill hem och fika med mamma. Jag vill hem och skratta med min bror. Jag vill plugga med farmor. Jag vill se på tv med farfar. Jag vill vara vaken hela natten med syster. Jag vill bli pillad i håret och höra någon snarka. Jag vill trängas. Jag vill kramas med en gammal väninna. Jag vill baka med en annan gammal vän.

Släppa allt som har med plugg&måsten&matlagande&handlande&ansvar&skit. Slippa ha ansvar och vara vuxen. Vad nu vuxen än må innebära. Jag vill slippa att tänka. Jag vill ta pendeln och bussen och båten nu.

Sängen känns som den lilla flotte som håller mig flytande ovanför ytan. Men jag vill kliva upp här ifrån nu. Jag vill göra det jag måste göra så jag slipper känna att jag har en massa framför mig. 

Jag vill ha en paus. Jag vill kliva av nu.

Idag en en av alla sådana där dagar, ni vet. Min säng är min ö. Efter att jag handlat mat skulle jag visst bara koppla av en stund framför tv:n innan jag skulle ta tag i skolarbete och trassel till hår. Kunskapen hur man tar tag i saker är bortblåst ibland. Idag är en sådan dag ni vet och min säng är min eviga ö för ikväll.

Det är ingen idé att ha dåligt samvete. Det är en tung ryggsäck som är onödig att bära.

De senaste dagarna har bestått av massa flyttande och bärande och åkande och kånkande och städande. Hjälp mary&erik&fredrik att flytta från den lilla stugan till den stora lägenheten. Här finns det ett träd med ljus-slingor, en balkong, och massa yta att göra allt till sitt eget på. Känns nästan som om jag flyttat hit, då jag varit så delaktig i flytten. Men min nedervåning i Spånga duger fint. På så sätt kan jag få det bästa av två världar. Fyra minuter från min blomma.

Skolan börjar i övermorgon. Kroppen gör uppror bara jag tillåter tanken att tänkas.

Kalla dagar rinner antingen förbi som porlande vatten eller som jävla trögflytande tjära. Det var nog dom mest fantasilösa synonymerna som beskrivande ord som jag skrivit på länge. En dag med Mary på jobbet idag. Film och promenader och gos med underbara varelser.

Alla borde vara hundar. Det hade varit en så mycket mer god värld då. Detta säger jag med medvetenheten att det skulle existera onda byrackor även då. Det är inte en naiv dag idag. Snart drar lill-nyår igång. Fredrik missade ju självaste 31:a, så nu ska det firas(eller kallas det glömmas bort bekymmer som kommer med det nya året) igen. Jag (o?)gillar.

Nytt år med nya möjligheter. Glöm det. Varje dag är en dag med nya möjligheter. Det är därför som ingen jävel gör något åt saken.

Upp till stockholm och kollektivet och hundarna och kärleken och kylan

Väck mig när fåglarna börjat kvittra och små knoppar letat sig upp bland snön, tack. Kan dock inte förneka att jag och blomman omfamnade den dagen trots de kalla kristallerna.