rymdblomma

klockan är över två och jag sitter med alla lampor tända och glor och känner efter och öppnar ögonen uppriktigt. Om det inte vore för att jag kom hem sex i morse med frida och hade haft en kalasnatt, sovit så lite, så hade jag klättrat på väggarna nu. Den natten ska jag skriva om någon gång. Jag förstår inte hur jag ska kunna somna. Mitt ansikte känns bedövat och resten av Spånga ser släckt ut. Det känns antingen som om jag är den enda människan i Stockholm, eller att jag flyter omkring i en massa av kletiga människor och personligheter. Jag vet inte vilket av dom alternativen som är mest skrämmande. Jag är så trött. Klockan är mycket. Tar sovmorgon imorgon.