utanför önskade linjer
långtidskänslan
Rädslan för att bli lämnad har följt med mig så länge jag minns
Rädslan att döden ska stjäla allt jag håller kärt ifrån mig
Hoppats på att min fantasi-värld ska gå i uppfyllelse
Fan, jag försökte t.o.m tro på gud för att inte slukas helt av paralys i mörker
Rädslan över att vara ensam har nyanserat delar av mig till den person jag inte ville bli
Blev rådd till att inte vara ensam, ifall att jag skulle må väntat sämre
Ifall att jag inte kunde hantera det på egen hand
Omgav mig alltid med människor
Utan dem blev jag oskyddad och sårbar
Hudlös och orolig
När jag ska skiljas från folk och jag har möjligheten att vända dem ryggen och gå först så gör jag det
På så sätt så slipper jag känna mig ofrivilligt lämnad och ensam
Även om det är någon som jag vet att jag definitivt kommer att träffa igen
Kanske t.o.m om ett par timmar
Liksom avdramatiserar inför mig själv
Men döden går inte att vända ryggen hur som helst
Ständig fakta
Den kan ta vem som helst, när som helst
Och nu börjar fåglar som bor i mitt hjärta att tröttna
Dom funderar på att lämna
Bekräftar mina skavande oroligheter
Dom orkar inte se mig såhär, dom orkar inte vara kvar här
Lämna mig som flyttfåglar lämnar landet när det är för kallt
Vill ha bättre väder och se förbättring
Ska mina rädslor besannas?
Ska jag bli lämnad ensam?
Allt med vetskapen om att det var mitt eget fel, jag och min mörka världsbild
kollektiv blindhet
Vi river sönder våran mörka världsbild
Bara för en kväll
Unga&dumma för en kväll
Ignorerar den svårtillfredställda själen
Alla andra får ju vara unga&dumma
Vi tror oss veta bättre..
Men blir det bättre för det?
Svårt att fånga hur man kan dansa och leka när våra närmsta är inburade, plågade, slaktade
Lite som att försöka skratta på en begravning
Lidandet hänger ju tungt och ständigt i luften
Det går fan aldrig att få svar på hur andra inte går in i den tydliga dimman
Att ignorera den är inte möjligt
Kollektiv blindhet kanske
Man får lära sig att leva med den
I ett samspel där man strävar efter balansen att påverka
samtidigt som man tillåter sig att inte alltid ta sig själv på så jävla stort allvar
vitt brus
Allt är inte skit. Ingenting är perfekt.
Sitter i en alldeles för liten skugga av mig själv. Försöker göra mig liten och låtsas
som om allt är innanför linjerna som jag själv ritat dit.
Verkar som att eldsjälar är de som slocknar först (de brinner väl ut snabbast antar jag).
Vad sysslar jag med? Tårar är inte en smickrande slöja. Dom trillar så tungt.
Ska dansa med mina lakan
Alltid sista dansen
