rymdblomma

Rädslan för att bli lämnad har följt med mig så länge jag minns

Rädslan att döden ska stjäla allt jag håller kärt ifrån mig

Hoppats på att min fantasi-värld ska gå i uppfyllelse

 

Fan, jag försökte t.o.m tro på gud för att inte slukas helt av paralys i mörker

Rädslan över att vara ensam har nyanserat delar av mig till den person jag inte ville bli

Blev rådd till att inte vara ensam, ifall att jag skulle må väntat sämre

Ifall att jag inte kunde hantera det på egen hand

 

Omgav mig alltid med människor

Utan dem blev jag oskyddad och sårbar

Hudlös och orolig

 

När jag ska skiljas från folk och jag har möjligheten att vända dem ryggen och gå först så gör jag det

På så sätt så slipper jag känna mig ofrivilligt lämnad och ensam

Även om det är någon som jag vet att jag definitivt kommer att träffa igen

Kanske t.o.m om ett par timmar

Liksom avdramatiserar inför mig själv

Men döden går inte att vända ryggen hur som helst

Ständig fakta

Den kan ta vem som helst, när som helst

 

Och nu börjar fåglar som bor i mitt hjärta att tröttna

Dom funderar på att lämna

Bekräftar mina skavande oroligheter

Dom orkar inte se mig såhär, dom orkar inte vara kvar här

Lämna mig som flyttfåglar lämnar landet när det är för kallt

Vill ha bättre väder och se förbättring

Ska mina rädslor besannas?

Ska jag bli lämnad ensam?

Allt med vetskapen om att det var mitt eget fel, jag och min mörka världsbild