rymdblomma

Vinden sliter tag i allas hår och barnen

klamrar sig fast vid mor eller far

När är man egentligen redo för vädrets starka händer?

Utan någons trygga halsgrop att gömma ansiktet i

 

 

 

 

Jag vill förstå det jag älskar. Ren kärlek, som blir till olycklig kärlek, kan inte komma tillräckligt nära. Fiskmåsen som cirkulerar över ruinernas vittrande toppar, solen som sjunker ner i vattnet vid horisonten. Vill komma närmre och förstå det jag älskar.

 

- istället för att älska det du förstår?

 

I en dröm talade jag och min mor i ytliga metaforer:

 

- Om man är lycklig så behöver man inte smink. Lyckan syns i ögonen och smink skulle dölja den rena lyckan. Jag vill att ni ska vara lyckliga och modigt lämna gömmande faktorer bakom er.

 

- Men om man inte är lycklig, måste man då sminka sig lycklig så att olyckan inte syns? Det är så sorgligt och jag är trött på att täcka över.Tänk om man aldrig blir lycklig?

Vill bara krypa in under hans skinn och förstå vart allt kommer ifrån. Flyta med i blodådrorna och känna precis allt.

Det är som en magisk dröm. Dröm och sagor och sömn med rycken och kallsvetten.

Kunde bara göra det som kändes precis just då. Totalt naken men ändå trygg.

 

Så går det när man ser James Blake, live.

Det är som ett enda stort teaterskepp. Det är så mycket som sker bakom ridån och rekvisitan är oändlig. Påklistrade leenden och utklädnad är ett måste. Det finns dock äkta ting bland manus och krokodiltårar. 

Det är duvan som bekymrat struttar fram och tillbaka på trottoaren.

Det är sländan som surrar förbi med viskningar om magi. Det är det ärliga morgonljuset.

Sanningarna som speglas mot en stilla vattenyta,

eller lögnerna som oroligt försöker gömma sig bland vågor och strömmar.

Det är koltrasten som sjunger om livet och döden.

Det är den överväldigande ensamheten som klamrar sig fast i bröstkorgen.

Det är värmen som sprids i kroppen när du räddat en snigel över vägen. Det är de hundradels sekunderna som dina ögon möter ett rådjurs ögon, och ni är det enda som existerar där och då.

Det är smärtan när en mor förlorat sitt barn.

Det är när träden blommar ut och blommar över. Det är när du vaknar av en myra som leker sin gång på din överarm. Det är regnet.

 

 

Egentligen är det medströmmen som släpper in vatten i min strupe. I det långa loppet, långsiktigt. Men jag vill inte tro att det jag gör nu inte kommer att leda in till land någon gång. Lättare att låta strömmen leda en ut på allt djupare vatten.