rymdblomma

Jag hatar att tiden är så bra på att jaga. Hur god tid man än är ute i, så påminner minutvisaren om hur lång tid det är kvar till det klockslaget som man av någon anledning siktar efter. Sekundvisaren tickar lika hårt som hjärtat i halsen och närmar sig med stora tunga steg, hack i häl. Det känns lite som om att ha ett par obehagligt bevakande ögon på en, utan att kunna göra något åt det hela. Dumt det där med tiden.

Jag avskyr att bli tillsagd som om jag vore ett barn. Eller när ens åsikter/perspektiv inte tas på allvar (för att man enligt den andre inte vet bättre eller är tillräckligt insatt, så otroligt frustrerande att diskutera med någon som inte har ett öppet sinne). Jag ogillar att jag just refererade att man som barn inte blir tagen på allvar, för alla barn skall och bör bli tagna på allvar.

Jag blir illamående när jag tänker på att jag vet vart den tryggaste platsen i Stockholm är någonstans, men inte kan gömma mig i detta krypin. Bortrövade hjärtan är inte lätta att röva tillbaka.

Jag blir så snurrig i huvudet när jag söker svar på alldeles för stora och laddade frågor.

Men vissa vet hur man ska lysa igenom på en tankspridd dag: "Har just varit på middagen hos familjen vars klockor har olika klockslag. Nu är vi nere på kvarterskrogen och myser efter att ha druckit lyxvin och ätit middag. Men vad fan betyder det om inte du är med älskling". Mitt hjärta tinade nog just litegrann.