rymdblomma

Upp till stockholm och kollektivet och hundarna och kärleken och kylan

Väck mig när fåglarna börjat kvittra och små knoppar letat sig upp bland snön, tack. Kan dock inte förneka att jag och blomman omfamnade den dagen trots de kalla kristallerna.

Efter en och en halv timmes intensivt pluggande av tyska med farmor, så känns hjärnan ungefär lika användbar som pengar i öknen. Med andra ord, mörbultad. Men det kanske var bra, dels för att komma ikapp, dels för att värma upp delen av hjärnan som kan plugga. Den delen har inte blivit så aktivt använd den senaste månaden.

Dagens måsten:
- göra ett pluggschema för övriga ämnen som måste pluggas på innan skolstarten
- tvätta håret
- gå en promenad med Elsa

Dagens viljor:
- komma fram till något
- skratta

Jag hatar när en dag går förbi och man inte samlat ihop lycka nog till att förmå sig att le. Dagar utan leenden och dagar utan skratt blir längre dagar, in a bad kind of way.

för en sekund ovanför jorden, skön känsla av att vara så lätt och att ha hoppet tillbaka i magen
men det är tryggare här nere, med kall snö under fötterna
jag har landat nu
men de svindlande tankarna kvarstår

jag ser inga gnistor slå ifrån min egen glöd

For what it's worth, I like you
And what is worse, I really do

For what it's worth, I love you
And what is worse, I really do

Sug min... POLKAGRIS

Jag skulle för omväxlingens skull vilja be folk att dra åt helvete istället för att önska god jul. Jag tappar hoppet så hårt på mänskligheten ibland och idag är en sådan dag. Men häng med släkten kanske ändrar den sinnesstämningen. Det blir lite julbilder någon dag snart.

Jag hatar att tiden är så bra på att jaga. Hur god tid man än är ute i, så påminner minutvisaren om hur lång tid det är kvar till det klockslaget som man av någon anledning siktar efter. Sekundvisaren tickar lika hårt som hjärtat i halsen och närmar sig med stora tunga steg, hack i häl. Det känns lite som om att ha ett par obehagligt bevakande ögon på en, utan att kunna göra något åt det hela. Dumt det där med tiden.

Jag avskyr att bli tillsagd som om jag vore ett barn. Eller när ens åsikter/perspektiv inte tas på allvar (för att man enligt den andre inte vet bättre eller är tillräckligt insatt, så otroligt frustrerande att diskutera med någon som inte har ett öppet sinne). Jag ogillar att jag just refererade att man som barn inte blir tagen på allvar, för alla barn skall och bör bli tagna på allvar.

Jag blir illamående när jag tänker på att jag vet vart den tryggaste platsen i Stockholm är någonstans, men inte kan gömma mig i detta krypin. Bortrövade hjärtan är inte lätta att röva tillbaka.

Jag blir så snurrig i huvudet när jag söker svar på alldeles för stora och laddade frågor.

Men vissa vet hur man ska lysa igenom på en tankspridd dag: "Har just varit på middagen hos familjen vars klockor har olika klockslag. Nu är vi nere på kvarterskrogen och myser efter att ha druckit lyxvin och ätit middag. Men vad fan betyder det om inte du är med älskling". Mitt hjärta tinade nog just litegrann.

Jag är rädd. Jag är rädd. Jag är livrädd och jag är dödsrädd och jag är rädd. Känner mig så maktlös och hopplös när jag tänker på hur lite jag kan påverka och att min feghet och räddhet kommer i vägen som en fet trasslig snubbeltråd.