rymdblomma

Man vet att man lever i ett patriarkat när man känner sig modig som köper en glass i det officiella rummet, mitt på ljusa dagen, i rusningstid.

Jag återkommer till känslan av att man som tjej inte ska äta onyttiga saker in public, i alla fall inte när man är ensam. När man lever i en värld där skyltdockorna hånfullt dansar i cirklar kring en. Rädslan för att bli dömd av personen bakom dig i kön, att alla tittar på vad just du köpt, och avgör om du är tillräckligt smal för att få unna dig det där goda.

Kommentarerna man fick när man gick på grundskolan och som tjej tog en två portioner mat. Granskandet av sig själv, som övergår till granskandet av andra. Jag hatar mig själv när jag dömer andra såsom jag blivit bedömd, eller såsom jag tror att jag blir bedömd. Det är viktigt att inte döma sina egna dömande tankar, det är viktigt att erkänna de tankarna för att kunna förändra och inse vilken röst som är ens egen.

Men jag vill framföra en annan del av problematiken i att äta en glass när man är blottad i dagens ljus, utpekad i sin ensamhet och befinner sig i en situation där det är många ögon som kan landa på dig. Jag vill nämligen prata om sexismen.

Utifrån mina tidigare otrevliga upplevelser av glassätande i kollektivtrafiken, så påminner jag mig själv om att ta ett djupt andetag innan jag kliver in i tunnelbanevagnen. Jag väljer noggrant ut en sittplats där det inte finns en gammal man eller tonårspojkar i närheten. Jag sätter mig mittemot ett par, en kvinna och en man. Sätter på musiken i lurarna och pustar ut. Jag försöker att undvika att råka möta någons blick medan jag slickar på glassen.

Några minuter in på resan så frågar kvinnan mittemot om hon kan få slicka på min glass och räcker demonstrativt ut tungan. Hon frågar mig tre gånger under loppet av åtta minuter. Sen byter jag plats. Och ångrar att jag köpte den där glassen.